Johanna

Johanna heter jag och är en glad och positiv tjej ..o0(läs snart tant :P) som älskar livet. Hundar har jag älskat ända sedan jag var en tvärhand hög. Min mormor var uppfödare av Västgötaspetsar så jag växte upp upp med flera generation av v-spetsar som skällde på allt som rullade, alla som gick förbi deras gård, på dörrar som slog, på människor som cyklade och på bilar. Allt gick de igång på.

Familjens första hund var en Alaskan Malamute som hette Dixie. För alla som vet vad en slädhundsras betyder – ja, det blev en hel del problem, roliga upptåg, sönderbitna böcker och många roliga stunder i pulkan efter på vintern. Hon var heltokig och urstark, jättesnäll men kanske inte lämplig för en familj med tre barn. Och hon skrämde livet på alla andra människor särskilt i mörker när hon såg ut som en varg.

Vår andra hund, ärvde vi lite oplanerat. Min pappa fick ett samtal på arbetstid om en hund, en långhårig collie, som behövde omhändertas när ägaren som var alkoholist, fått diabetes. Sagt och gjort, jag tjatade och Ivanhoe, jo han hette faktiskt så, kom till oss. Livrädd. Och rädsla var något som präglade Ivanhoes hela liv ända tills vi fick avliva honom. Han var världens snällaste men rädd för allt, av förklarliga skäl. Jag tror att han fått en hel del stryk genom sin uppväxt tyvärr.

Familjen tredje hund, eller rättare sagt, hon var min svåger och min systers hund, Ollie – en pensionerad försvarsmaktshund, jättefin, väluppfostrad och min nya följeslagare. När hon var med, var det jag som tog hand om henne och aktiverade henne. Många roliga stunder blev hade jag med henne. Vi brukade springa, cykla och åka roller-blades ihop.

Sedan bestämde jag mig 2005 att nu är det banne mig dax att skaffa en egen hund. Efter ett par års funderade och planerande blev det således en foxterrier och Skip såg dagens ljus den 2 mars 2006.

Min och Skips resa har varit turbulent redan från början. Om jag vetat det jag vet idag, hade jag inte skaffat valp av den uppfödaren jag gjorde. Under hela hans livstid hade vi problem med hundaggressivitet, separationsångest och en allmän osäkerhet. Ägnade många timmar åt program utformade av hundpsykolog och vissa delar blev bättre medan andra blev värre. Tänk er att man lyckas minska ett problem och då poppar det upp något annat i stället. Ungefär som på den här bultbrädan för barn. Du bankar ner en pinne och upp kommer en annan i stället.

briojpg

Han hade ett enormt resursförsvar när det handlade om mat (ofta ute där fåglarna tappat matavfall). Under sommaren 2013 kände jag att livet blev väldigt besvärligt dels för att hans resursförsvar ökade och eftersom jag har två syskonbarn så började jag fundera hur framtiden skulle komma att se ut. Han var alltid osäker på barn under 5 år och i vissa lägen fick man alltid vakta honom. Så jag bestämde mig att ta bort honom. Han blev drygt 7,5 år gammal. Jag kommer alltid att sakna Skippen. Han var 1/3 en fantasiskt rolig kamrat och träningskompis. En annan 1/3 av honom var lite mer suspect och den sista 1/3 var helt rabiat. Jag har aldrig tränat upp en hund tidigare så tillsammans med Skip lärde jag mig otroligt mycket.. En hund som livet inte alltid var så harmonisk ihop med men oj så mycket jag har lärt mig om hund och hundträning. Och beteenden. Mina hundkunskaper och min verktygslåda känns enorm.

Hade inte planerat att ”bli med hund” så snabbt igen. Min plan var att vänta lite, planera lite mer, träffa lite kenneluppfödare och fokusera mer på mentaliteten. Men när jag kom hem i maj 2014 fick jag frågan från Susanna, Kennel Tailtops om jag ville bli fodervärd åt Paddan, en söt 4-årig foxterriertik. Och det ville jag ju såklart. Paddan har väl lite samma problem som Skip, hon går inte alltid ihop med andra hundar, fast på ett helt annat sätt. Hon är helt enkelt inte intresserad av att umgås med de flesta hundar. Däremot fungerar hon jättebra ihop med andra hundar, så länge de inte nosar henne rumpan, eftersom hon anser att de försöker ”våldta” henne :). Och på den vägen är det.
16730268557_63f7f46929_ojpg

I december 2015 flyttade hund nummer 2 in, ytterligare en foxterriertik som heter Penny. Hon är en glad, studsig och energisk hund med väldigt stabil mentalitet. Penny kom till Sverige endast 4 månader gammal, importerad från Portugal till Kennel Tailtops. Tanken var att hon skulle användas i avel så småningom. Nu blev det inte så eftersom hon har ”kroksvans” något som den portugisiska kenneluppfödaren inte upplyste om. Så istället flyttade hon hem till oss.

Annonser